Bosse blev utkastad. Igen. För tredje gången i sitt korta liv. Han hade aldrig haft tur.
Knappt ett år gammal, och redan bortjagad från tre familjer. Inte direkt utkastad, först gick han från hand till hand. Men sedan.
Sedan bar de ut honom, gick ett stycke från huset, släppte ner honom i en soptunna och sprang. Så att han inte skulle hitta hem. Men han försökte inte ens.
Han förstod direkt. Ansiktsuttrycket hos mannen sa allt. Hans fru blev mycket ledsen när Bosse repade upp den nya lädersoffan.
Den var väldigt dyr. Hon var den som dömde. Och mannen? Mannen gjorde alltid som hon sa.
Han lyfte upp den ettåriga katten under armen och gick till soptunnan i grannskapet. Bosse skulle inte springa efter honom. Nej, han såg domen i mannens ögon och förstod.
Allt var meningslöst. Kunde han inte åtminstone ta farväl på ett hyggligt sätt? Kanske en sista klapp. Be om ursäkt. Men nej.
Det kändes omänskligt. Som om han bara var en soppåse som slängdes bort.
Bosse suckade och försökte hitta något ätbart i soporna, tugga på några gamla kycklingbitar. Han klättrade upp och satte sig bredvid den stora gröna soptunnan. Stirrade på solen.
Han kisade, men vände inte bort blicken. Den stora ljusa cirkeln gav värme. Och det tyckte han om.
Det var de sista solstrålarna. Sommarstrålar, höststrålar, vinterstrålar. En liten värme. En hinna is smälte.
Men i Bosses själ frös den fast.
Kvällen och natten var kalla. Efter solnedgången tog vinden och kölden över.
Den röda katten frös. Han visste inte vart han skulle ta vägen, så han hittade en hög av vissna, rödbruna löv och kröp in i dem. Rullade ihop sig. Först var det iskallt, och han skakade, men sen.
Sen, när hans röda päls stelnat av vinden och den våta iskornan, blev det på något sätt varmare, och skakningarna upphörde. En röst viskade några goda ord djupt inne i honom.
De lugnade honom och uppmanade honom att sluta ögonen och glömma allt ont och all sorg.
“Rulla ihop dig och sov. Sov, sov, sov.” Han kände värmen.
Den spred sig genom hans stela kropp.
Det var så enkelt. Ge upp, så blir allt över. Då kommer frid och evighet. All smärta försvinner.
Bosse suckade en sista gång och gav med sig. Varför kämpa? För vad?
Imorgon väntade samma köld och hunger. Samma längtan att stänga ögonen för alltid.
Gatlamporna tändes först i fjärran. Bosse tittade på dem en sista gång. Han brukade se deras ljus från fönstret. Den röda katten tog in det sista ljuset, och hans ögon glimmade i mörkret som föll.
Den sista ljusglimmen fångade en liten rödhårig flickas uppmärksamhet. Hon gick hem med sin pappa. Hon drog honom i ärmen.
“Där”, sa hon, “där i löven, det är någon.”
“Det är ingen där”, muttrade pappan, stel av kylan. “Vi går hem nu. Jag fryser.”
Han försökte dra iväg henne från den stora, mörka lövhögen. Den rödhåriga flickan ryckte på axlarna.
“Jag såg det. Jag såg ljuset.”
“Ljus i en hög gamla löv?” Pappan såg förvånad ut. “Det kan inte stämma. Omöjligt.”
Men flickan var redan framme och skuffade undan det översta lagret. Då hittade hon honom. Den röda katten.
“Pappa!” ropade hon.
“Jag sa det ju. Här är han.”
“Vem då?” Pappan kom närmare, förvirrad.
“Här.” Flickan försökte lyfta den frusna kroppen.
“Lämna honom”, sa pappan. “Han är redan död. Vi kan inte ta med oss en död katt hem.”
“Han lever.” Rösten var bestämd. “Jag vet det. Jag såg ljuset i hans ögon.”
“Ljus i en katts ögon?” Pappan ryckte på axlarna.
Han böjde sig ner, lyfte kroppen och försökte känna efter en hjärtslag.
Och Bosse ville bara sova. Så mycket. Sömnen klistrade ihop hans ögonlock, och värmen fyllde honom. Och rösten inuti viskade:
“Sov, sov, sov… Öppna inte ögonen.”
Men den där lilla rösten. Den envisa flickröst
